23 september 1848
Hur tråkigt är inte mitt liv? Jag bor här mitt i ingenstans och helt utkastad ur det som kallas civilisation. Vårt hus i Yorkshire, England, som innan var fyllt av nio personers skratt och liv, känns idag inte som mer än fyra väggar. Jag känner inte lukten av mors mat, jag ser inte min moster sticka, jag hör inte mina två systrar fnittra och från och med idag kommer jag aldrig mer att få dela historier med min älskade bror Branwell, aldrig mer. Varför känns det som att omkring mig dör?
Jag kom precis hem från Branwells begravning, till och med vädret sörjer hans bortgång. När jag gick hem genom regnet kunde jag inte låta bli att minnas barndommen som jag, Branwell och mina två systrar Charlotte och Anne delade. Eftersom vår hemort inte hade så mycket att erbjuda så fantiserade vi oss långt bort, bort till vår egna fantasivärld. Där fanns det två stridande länder Gondal och Angria. Från början var det mest Branwell och Charlotte som berättade som de fantatiska historierna för oss småsyskon, men ganska snart frestades jag och Anne av historieberättandet och blev tillslut också en del av den fantasivärlden. Jag upptäckte då min passion för historieskapandet och litteraturen. Allt för ofta hittade man mig i fars bibliotek sittandes uppslukad av en bok. Vilka tider det var.
Fortfarande idag har min passion för böcker inte slocknat. Jag försöker i alla fall hålla igång lågan så gott det går, för förra året, 1848, släppte jag min första bok "Svindlande Höjder" men alla har varit så himla kritiska och sagt så dålig saker om min bok. De kallar mitt verk för svartsynt och orealistiskt. Det är svårt att inte ta åt sig av det de säger men jag måste hålla huvudet uppe och fortsätta med min passion för det finns inget hellre jag vill göra än att skriva. Lite lättnad är jag ändå att jag skriver under pseudonymet Ellis Bell för nu jag slipper få dessa elaka kommentarer personligen. Men det är fortfarande hemskt att bara för att jag är kvinna så kan jag inte släppa en bok. Jag hoppas och vill tro att bättre tider för oss kvinnor en dag kommer. Rättvisare tider måste komma så att fler kvinnor kan få chansen att upptäcka det jag upptäckte... litteraturen.
Om det inte vore för Branwell hade jag nog inte sett ljuset i skrivandet. För trots att jag är fast här i Yorkshire, så är jag fast här av egen vilja. Jag känner inget behov av att ha vänner, inget behov av att upptäcka världen och inget behov av att finna äventyr, inte när jag kan hitta allt det där i mina berättelser och dessutom kan styra hur det slutar. Då väljer jag hellre ett liv med böcker än människor.
Det känns som att promenaden hem genom från begravningen regnet har gjort mig förkyld. Jag fryser och är snuvig, hoppas nu att detta snart försvinner för man vet aldrig vad en förkylning kan leda till. Jag borde nog vila lite.
På återseende kära dagbok
Emily Brontë
Källor:
http://kirjasto.sci.fi/ebronte.htm,
http://academic.brooklyn.cuny.edu/english/melani/novel_19c/wuthering/index.html
vad facinerande att du skriver med en sådan passion när det endast gäller ett dagboksinlägg. Du är nu en stor förebild för mig och jag sörjer oerhört din död...
SvaraRaderaDet är synd att du fick sådan dålig kritik för din bok Svindlande Höjder, har ännu inte läst den men har bara hört positiva omdömen om Svindlande Höjder dock!
SvaraRadera