Jag har precis tagit mig igenom Dostojevskijs tegelsten "Brott och straff" och tänkte här presentera lite tankar kring den. För er som inte haft tid eller lust att läsa detta mästerverk än så kan jag bara alldeles kort säga att den handlar om en ung studerande i 1800-talets S:t Petersburg som mördar en gammal kvinna eftersom han är övertygad om att det är rätt, men som sen får ångest och blir riktigt sjuk av detta.
I början av romanen för huvudpersonen Raskolnikov ett utilistiskt resonemang med sig själv där han slår fast att han har rätt att mörda den gamla kvinnan, och vi uppfattar honom som lite av en hjälte. Men redan när han utför mordet förstår vi att han inte precis är hjältetypen; precis i mordögonblicket tvekar han ett ögonblick och när det väl är utfört får han panik. När vi senare i romanen lär känna Raskolnikov lite bättre förstår vi att hans motiv till mordet snarare är att det finns vissa övermänniskor som har rätt att utföra onda handlingar, och att han själv är just en av dessa människor. Nu framstår han istället som en egoist, vilket också förstärks av att han i princip bara tänker på sig själv genom hela romanen.
En intressant sak med romanen är dess titel. Av den får man intrycket att ett brott kommer att begås och att ett straff kommer att utdelas. Men riktigt så enkelt är det inte. Brottet sker redan i inledningen och det fysiska straffet delas inte ut förrän flera hundra sidor senare, i epilogen. Däremot präglas hela romanen av ett annat sorts straff: det psyskologiska. Vi får följa Raskolnikovs kamp mot sin egen ångest och sakta men säkert ser vi hur han själv erkänner brottet han har begått. Vi får lära oss att vetskapen om vad man har gjort ofta är många gånger värre för en brottsling än själva straffet.
Staden S:t Petersburg beskrivs i romanen på ett helt fruktansvärt sätt; stanken, hettan, trängseln, alla fattiga personer, alkoholisterna och de unga prostituerade kvinnorna som driver omkring överallt. Jag tror att detta fyller två funktioner. Dels vill Dostojevskij skildra samhället precis så som det är, utan att försköna någonting. Men jag tror också att staden symboliserar hur Raskolnikov känner sig efter mordet. Staden är precis lika kaos- och tumultartad som han känner sig inombords när han tänker på vad han har gjort. Faktum med att han inte börjar må bättre förrän han flyttas från staden till ett fångläger i Sibirien.
I det här inlägget har jag bara tagit upp några intressanta saker man kan finna i romanen, men det finns mycket mer. Ta er tid att läsa den någon gång, den är verkligen mycket bättre än den ser ut, och man förstår varför den är en av världens mest lästa romaner!
torsdag 16 december 2010
tisdag 14 december 2010
Här är Balzac igen - mannen som genomskådade sin samtid och vår
I artikeln Här är Balzac igen - mannen som genomskådade sin samtid och vår, skriven av Maria Bergom Larsson och publicerad av Aftonbladet den 19 juli 2006, menar artikelförfattaren att vi inte enbart kan läsa om samhället under Balzacs tid, utan även se glimtar av vårat eget samhälle. “Allt kan korumperas, allt kan köpas, allt kan reduceras till sitt bytesvärde”.
Enligt artikelförfattaren blev Balzac inte adlig förrän 1831, efter år av dagar som endast fylldes med penna och papper. Dantes Den gudomliga komedien var, enligt artikelförfattaren, Balzacs favoritverk och hans egna verk La Comédie Humaine menar artikelförfattaren är “/.../ett väldigt epos/.../” som beskriver övergången mellan medeltiden och Balzacs tid, en tid när kapitalismen och borgarklassen introducerades på riktigt. Artikelförfattaren fortsätter med att beskriva dåtidens tidningsindustri och en karaktär ur Balzacs Förlorade illusioner vid namn Lucien som blir framgångsrik inom litteraturbranschen för att sedan lämna Paris som en bruten man. Lucien blir till en bruten man på grund av tidningsindustrins och pressindustriernas exploatering av honom, han skriver vad som helst för dom.
Vidare påpekar artikelförfattaren att Balzacs verk kan tolkas på olika sätt beroende på vem som läser, socialisten såväl som den konservative kan känna igen sig.
Min första reaktionen är den att jag förstår inte hur Balzac kan tolkas som höger eller konservativ, efter att ha läst hur kapitalismen förstör hans karaktärer. Denna reaktion blir snart löjlig, när jag läser att han skrivit i en inledning till en av hans verk “Jag skriver i ljuset av två eviga Sanningar, Religionen och Monarkin”. Han ansåg tydligen också, enligt artikelförfattaren, att kyrkan monarkin och kyrkan var nödvändiga för att utesluta samhällets fall. Än idag förekommer korruption och mutor i världen, mycket lik den Balzac beskriver. Det kan även förekomma det som Balzac beskriver genom Lucien, fiffel i tidningsbranschen. Vissa påstår ju än idag att Murdoch var den som utlöste invasionen av Iraq.
Min diskussion fråga till er läsare är då, hur stort inflytande tror du att tidningsindustrin har över hur vi tänker och tycker? Tror ni att journalister idag också blir uppköpta och tvingas skriva åsikter de själva inte har?
Vidare kunde det vara intressant om eran författare också hade något att säga om detta!
För att citera sjävlaste Sebastian Dawkins: “Punkt, slut, finito!”.
Enligt artikelförfattaren blev Balzac inte adlig förrän 1831, efter år av dagar som endast fylldes med penna och papper. Dantes Den gudomliga komedien var, enligt artikelförfattaren, Balzacs favoritverk och hans egna verk La Comédie Humaine menar artikelförfattaren är “/.../ett väldigt epos/.../” som beskriver övergången mellan medeltiden och Balzacs tid, en tid när kapitalismen och borgarklassen introducerades på riktigt. Artikelförfattaren fortsätter med att beskriva dåtidens tidningsindustri och en karaktär ur Balzacs Förlorade illusioner vid namn Lucien som blir framgångsrik inom litteraturbranschen för att sedan lämna Paris som en bruten man. Lucien blir till en bruten man på grund av tidningsindustrins och pressindustriernas exploatering av honom, han skriver vad som helst för dom.
Vidare påpekar artikelförfattaren att Balzacs verk kan tolkas på olika sätt beroende på vem som läser, socialisten såväl som den konservative kan känna igen sig.
Min första reaktionen är den att jag förstår inte hur Balzac kan tolkas som höger eller konservativ, efter att ha läst hur kapitalismen förstör hans karaktärer. Denna reaktion blir snart löjlig, när jag läser att han skrivit i en inledning till en av hans verk “Jag skriver i ljuset av två eviga Sanningar, Religionen och Monarkin”. Han ansåg tydligen också, enligt artikelförfattaren, att kyrkan monarkin och kyrkan var nödvändiga för att utesluta samhällets fall. Än idag förekommer korruption och mutor i världen, mycket lik den Balzac beskriver. Det kan även förekomma det som Balzac beskriver genom Lucien, fiffel i tidningsbranschen. Vissa påstår ju än idag att Murdoch var den som utlöste invasionen av Iraq.
Min diskussion fråga till er läsare är då, hur stort inflytande tror du att tidningsindustrin har över hur vi tänker och tycker? Tror ni att journalister idag också blir uppköpta och tvingas skriva åsikter de själva inte har?
Vidare kunde det vara intressant om eran författare också hade något att säga om detta!
För att citera sjävlaste Sebastian Dawkins: “Punkt, slut, finito!”.
söndag 12 december 2010
Författarskrivbord såldes för £433,250 – rätt eller fel?
Den 4 april 2008 presenterar BBC News i artikeln Dickens’ desk sells at auction att den berömde författaren Charles Dickens skrivbord med tillhörande stol, vid vilka han tros ha skrivit Lysande Utsikter, sålts. Den irländske samlaren och Dickens-entusiasten Tom Higgins blev bordets nye ägare för £433,250 vilket motsvarar strax över 4,5 miljoner svenska kronor. Detta är långt över den förväntade prissumman på £50,000-£80,000 (ca. 520,000-835,000 SEK).
Pengarna som skrivbordet inbringade donerades sedan till London’s Great Ormond Street children’s hospital. Charles Dickens’ hade själv en personlig sammanknytning med barnsjukhuset på sin tid och frun till Dickens avlidne barnbarnsbarnsbarn ansåg det som en önskan av Dickens själv att pengarna skulle doneras just dit.
Men är det verkligen moraliskt rätt att en släkting som inte är i rakt nedstigande led får ta ett beslut att donera historiskt värdefulla ägodelar som dessa? Skrivbordet och stolen har ärvts inom familjen i flera generationer och beslutet togs nu av en släkting, utan Dickens-blod i sina ådror, att traditionen skulle brytas.
Trots att artikeln inte tydligt anger att skrivbordet och stolen faktiskt varit Dickens ägodelar får säljaren inte mitt stöd. Charles Dickens anses av många som en av realismens större författare och är fortfarande välkänd med sin litteratur över större delar av världen. Skrivbordet hade i min mening ett stort personligt värde för familjen, då det har ärvts från generation till generation. Att en sånär som utomstående, om än släkting, tar ett beslut av denna grad är inte helt moraliskt rätt enligt mig. Ett plåster på såret för min del är dock att pengarna donerades till något som Charles Dickens dokumenterat höll varmt om hjärtat under sina år. En skandal hade varit ett faktum om pengarna behölls för eget bruk av Dickens barnbarnsbarnsbarns fru om ni frågar mig.
Vad anser ni läsare? Hade hon rätt att donera kära ägodelar som ärvts inom familjen i rakt nedstigande led?
fredag 10 december 2010
привет блог
Detta är Lev Nikolajevitj Tolstoj som talar, men ni får gärna kalla mig Leo. I denna skrivande stund sitter jag i min vinterstuga i Moskva som ni kan ta en titt på här Varför jag skriver till er är för jag skulle vilja berätta om mitt liv, i detta då jag har skrivit många stora böcker som bla Anna Karenina och Krig och Fred.
En kylig höstdag i september år 1828 föddes jag i Tulskaja oblast söder om Moskva. Min uppväxt var svår då min mamma dog när jag var ett och ett halvt år gammal. När jag var nio år flyttade min familj in till Moskva och snabbt därefter dog både min fader och min farmor. Jag var då helt ensam då mina föräldrar inte givit mig några syskon. jag växte upp adlig men misskött, då jag festade och bar mig illa åt när jag drack. Jag gick till prostituerade och misskötte mina studier jag var även spelberoende. Kort och gott var jag en riktig lirare. Men även detta blev jag trött på och sökte mig då till det militära. Efter detta gifte jag mig med Sofia Bers och fick tretton fina barn. Mitt spelberoende fortsatte även efter detta och blev bara grövre och grövre. Det hela slutade med att jag spelade bort mitt familjegods. Det var vid den här tiden jag började hitta mig själv och började skriva på mina självbiografier. På det sättet skilde jag mig nog från andra stora författare, men jag ser gärna mig själv som en i mängden.
Jag skrev Anna Karenina i slutet av 1850 då jag började inse att utbildning är nyckeln till att vara social, jag startade då vid denna tidpunkt även en skola för böndernas barn. Även om jag en tid i mitt liv var med i den så kallade eliten valde jag senare att leva mitt liv som bonde och bli en kristen förebild. Detta var det bästa valet i mitt liv.
(Julia, Augusta, Anna, Isidora)
http://www.nimade.info/manniskor/2010/0906/Vem-ar-Leo-Tolstoj.html
En källa tillkommer
Adieu!
Hej bloggen! Lever du än?
Det var dessvärre inte mindre än 16 år sedan mitt senaste blogginlägg. Det är som man säger, “man märker inte att man älskar något, förrän man förlorar det” och nu ligger jag här på min dödsbädd och skriver till er, mina kära bloggläsare. Sedan mitt senaste inlägg har jag publicerat flera verk. Förhoppningsvis går jag ner i historien som en av min tids stora författare och inspirerar även framtida stora författare.Det centrala ämnet som genomsyrar min karriär är Paris och mina tydliga beskrivningar om dess innerstad, passioner och folk. Även min humor och fantasi blir förhoppningsvis ihågkommen.
Att dö lycklig tror jag går, men det är en sak som fattas i mitt liv, ett giftemål. Här, på dödsbädden, har jag friat och fått ett ja från den vackra ukrainska grevinnan Ewelina Hanska.
Mina dagar är räknade, farväl bloggen!
Det var dessvärre inte mindre än 16 år sedan mitt senaste blogginlägg. Det är som man säger, “man märker inte att man älskar något, förrän man förlorar det” och nu ligger jag här på min dödsbädd och skriver till er, mina kära bloggläsare. Sedan mitt senaste inlägg har jag publicerat flera verk. Förhoppningsvis går jag ner i historien som en av min tids stora författare och inspirerar även framtida stora författare.Det centrala ämnet som genomsyrar min karriär är Paris och mina tydliga beskrivningar om dess innerstad, passioner och folk. Även min humor och fantasi blir förhoppningsvis ihågkommen.
Att dö lycklig tror jag går, men det är en sak som fattas i mitt liv, ett giftemål. Här, på dödsbädden, har jag friat och fått ett ja från den vackra ukrainska grevinnan Ewelina Hanska.
Mina dagar är räknade, farväl bloggen!
Kommentarer till Delblancs "Dostojevskij"
Igårkväll när jag satt och tittade runt lite på Delblancsällskapets hemsida så kom jag över en mycket intressant essä skriven av Sven Delblanc själv. Han hade gett den titeln "Dostojevskij", vilket är ganska passande då den handlar om den ryske författaren och hans mästerverk. Jag fastnade speciellt för den delen av essän som handlar om "Brott och straff"; Dostojevskijs kanske mest kända roman som också är en av mina personliga favoriter.
Delblanc skriver att Dostojevskij skildrar Petersburgs gator som mycket otrevliga. Jag kan inte annat än att hålla med. Sällan har man känt sig mer illa till mods än när man läser om den ohyggliga hettan, den extrema trängseln, alla de unga prostituerade flickorna eller alkoholisterna som vacklar omkring i varje hörn. Det är mycket skickligt skrivet, och självklart gör detta att Dostojevskij kan klassas som en av realismens absolut största författare. Åtminstone står det klart att han är en realismförfattare, med tanke på de realistiska beskrivningarna av miljön.
Vidare hävdar Delblanc att det är den kristna jämlikhetstron som får Raskolnikov, huvudpersonen i "Brott och straff", att känna sådan ångest efter mordet han begår på en gammal pantlånerska. Delblanc menar att Raskolnikov väger två liv mot varandra och att han då inser att all är lika inför Gud. Själv tror jag snarare att Raskolnikovs ångest beror på att han misslyckas med att utföra mordet utan att tänka efter. Det framgår ganska tydligt i romanen att Raskolnikov är av åsikten att vissa "speciella" personer har rätt att utföra onda handlingar om det hjälper fler än det stjälper. Är det då inte rimligt att anta att han blir besviken och får ångest när han märker att han inte klarar av att mörda kvinnan utan att tänka efter, vilket innebär att han själv inte är en av dessa "speciella " personer?
En annan intressant sak som Delblanc skriver är att man efter att ha läst denna psykologiska och djuptänkande kriminalroman blir kräsen och i fortsättningen kräver mer av en kriminalroman än en som bara "umgås med liv och död". Jag förstår vad han menar, men jag tror inte riktigt på den teorin. Naturligtvis finns det fler budskap, motiv och allegorier i "Brott och straff" än i någon annan kriminalroman, men man kan inte för den sakens skull kräva att alla kriminalromaner ska präglas av samma djup och analys. "Brott och straff" är ju trots allt en tidlös klassiker, och det kan ju inte alla romaner bli. Vissa är helt enkelt läsvärda ändå.
En annan intressant sak som Delblanc skriver är att man efter att ha läst denna psykologiska och djuptänkande kriminalroman blir kräsen och i fortsättningen kräver mer av en kriminalroman än en som bara "umgås med liv och död". Jag förstår vad han menar, men jag tror inte riktigt på den teorin. Naturligtvis finns det fler budskap, motiv och allegorier i "Brott och straff" än i någon annan kriminalroman, men man kan inte för den sakens skull kräva att alla kriminalromaner ska präglas av samma djup och analys. "Brott och straff" är ju trots allt en tidlös klassiker, och det kan ju inte alla romaner bli. Vissa är helt enkelt läsvärda ändå.
Tecknad Disneyversion av Oliver Twist
En utav mina absoluta favoritfilmer som barn var Oliver och gänget, en Disneyklassiker som handlar om en hemlös katt som tas omhand av ett gäng hundar, som stjäl utav andra för att överleva. Jag såg filmen väldigt många gånger och tänkte aldrig mer på att den kanske var baserad efter någon roman eller att den hade något särskilt budskap. Jag såg helt enkelt filmen för att jag tyckte om den och ville lyssna på sångerna. Jag läste dessutom hela Oliver Twist nyligen utan att reflektera över att den påminde om Oliver och gänget, mer än att huvudrollsinnehavaren i både boken av Charles Dickens, samt Disneyklassikern har samma namn. Min chock var stor då jag upptäckte att Oliver och gänget, är inspirerad av romanen Oliver Twist! Jag har i och för sig inte sett Oliver och gänget på länge, men efter att ha läst en recension om filmen (Se här!) blev jag påmind om att skurken som har hundarna i filmen heter Fagin, precis som skurken i Oliver Twist.
Disneyversionen av Oliver Twist är självklart förändrad, den är mer anpassad efter att små barn ska kunna se den. Den är dessutom utformad så att man tycker synd om Fagin och hans hundar, då de står i skuld till en elak skurk som de måste betala tillbaka till. Alltså finns det en förklaring till att hundgänget stjäl ifrån andra. Som ni förstår är det väldigt mycket Disneyanda över Disneyklassikern, och konstigt vore det om filmen inte hade den speciella andan. Därmed tycker jag inte att det är rättvist att ställa krav på att Disneyklassikern måste vara mer lik Charles Dickens originalroman som filmen är baserad på.
Jag har absolut fått en annan synvinkel på Disneyfilmen nu och jag tänker se om Oliver och gänget snart bara för att se om mina intryck av filmen har förändrats, samt för att kunna jämföra om hur filmen mer påminner om Oliver Twist romanen.
Disneyversionen av Oliver Twist är självklart förändrad, den är mer anpassad efter att små barn ska kunna se den. Den är dessutom utformad så att man tycker synd om Fagin och hans hundar, då de står i skuld till en elak skurk som de måste betala tillbaka till. Alltså finns det en förklaring till att hundgänget stjäl ifrån andra. Som ni förstår är det väldigt mycket Disneyanda över Disneyklassikern, och konstigt vore det om filmen inte hade den speciella andan. Därmed tycker jag inte att det är rättvist att ställa krav på att Disneyklassikern måste vara mer lik Charles Dickens originalroman som filmen är baserad på.
Jag har absolut fått en annan synvinkel på Disneyfilmen nu och jag tänker se om Oliver och gänget snart bara för att se om mina intryck av filmen har förändrats, samt för att kunna jämföra om hur filmen mer påminner om Oliver Twist romanen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)