"Brott och straff" lever upp till sitt rykte!

Jag har precis tagit mig igenom Dostojevskijs tegelsten "Brott och straff" och tänkte här presentera lite tankar kring den. För er som inte haft tid eller lust att läsa detta mästerverk än så kan jag bara alldeles kort säga att den handlar om en ung studerande i 1800-talets S:t Petersburg som mördar en gammal kvinna eftersom han är övertygad om att det är rätt, men som sen får ångest och blir riktigt sjuk av detta.

I början av romanen för huvudpersonen Raskolnikov ett utilistiskt resonemang med sig själv där han slår fast att han har rätt att mörda den gamla kvinnan, och vi uppfattar honom som lite av en hjälte. Men redan när han utför mordet förstår vi att han inte precis är hjältetypen; precis i mordögonblicket tvekar han ett ögonblick och när det väl är utfört får han panik. När vi senare i romanen lär känna Raskolnikov lite bättre förstår vi att hans motiv till mordet snarare är att det finns vissa övermänniskor som har rätt att utföra onda handlingar, och att han själv är just en av dessa människor. Nu framstår han istället som en egoist, vilket också förstärks av att han i princip bara tänker på sig själv genom hela romanen.

En intressant sak med romanen är dess titel. Av den får man intrycket att ett brott kommer att begås och att ett straff kommer att utdelas. Men riktigt så enkelt är det inte. Brottet sker redan i inledningen och det fysiska straffet delas inte ut förrän flera hundra sidor senare, i epilogen. Däremot präglas hela romanen av ett annat sorts straff: det psyskologiska. Vi får följa Raskolnikovs kamp mot sin egen ångest och sakta men säkert ser vi hur han själv erkänner brottet han har begått. Vi får lära oss att vetskapen om vad man har gjort ofta är många gånger värre för en brottsling än själva straffet.

Staden S:t Petersburg beskrivs i romanen på ett helt fruktansvärt sätt; stanken, hettan, trängseln, alla fattiga personer, alkoholisterna och de unga prostituerade kvinnorna som driver omkring överallt. Jag tror att detta fyller två funktioner. Dels vill Dostojevskij skildra samhället precis så som det är, utan att försköna någonting. Men jag tror också att staden symboliserar hur Raskolnikov känner sig efter mordet. Staden är precis lika kaos- och tumultartad som han känner sig inombords när han tänker på vad han har gjort. Faktum med att han inte börjar må bättre förrän han flyttas från staden till ett fångläger i Sibirien.

I det här inlägget har jag bara tagit upp några intressanta saker man kan finna i romanen, men det finns mycket mer. Ta er tid att läsa den någon gång, den är verkligen mycket bättre än den ser ut, och man förstår varför den är en av världens mest lästa romaner!

Nostalgiskt ögonblick

Idag när jag blickade ut över S:t Petersburgs gator blev jag plötsligt gripen av en mycket märklig känsla. Jag såg hela mitt liv passera revy på bara ett ögonblick. Det var skrämmande men också ganska intressant och jag fick lite perspektiv till allt jag hunnit med under mina år.

Först kom bilderna från barndomen - jag såg mina sex syskon och min stränga, rödnäsade far som alltid hade armarna i kors. Strängheten hemma och militärhögskolan härdade mig redan i unga år. Jag minns att jag tänkte mycket på min mor - hon gick ju bort när jag bara var 16. Jag tyckte inte lika mycket om far, men när han gick bort två år senare märkte jag att han betydde betydligt mer än jag först trodde.

Ett av mina viktigaste beslut i livet var när jag hoppade av armén efter att ha jobbat som både fortifikationsofficer och löjtnant. Jag hade gripits av en plötslig längtan efter att skildra verklighetens sanna sida genom att skriva böcker. Det beslutet har jag - som tur är - aldrig ångrat.

Värre minnen följde därefter. Bilder från min tid i fängelset uppenbarade sig och ledde oundvikligen till det fruktansvärda minnet av min skenavrättning. Jag hade blivit ertappad med deltagande i en socialistisk studiecirkel och sattes därmed i fängelse. Här kunde mitt liv tagit slut, då jag efter några månaders vistelse i fängelset blev dömd till döden, men lyckligtvis blev jag benådad sekunderna innan arkebuseringen skulle beröva mig livet. Istället väntade fyra år av sibiriskt fångläger följt av sex års förvisning, och var jag inte härdad innan så blev jag det under alla omständigheter dessa år.

Efter dessa mardrömsscenarion dök några trevliga minnen från mitt bröllop upp. Jag såg världens vackraste ansikte - Marija Isajevas. Hon var 29 år gammal och jag hade hunnit bli 36. Man skulle kunna tro att saker och ting blev lugnare efter bröllopet - och visst - jag kände mig lycklig i några år, men lyckan blev inte långvarig. Marija blev sjuk och avled. Några år senare dog min bror, och den odågan hade mage att lägga över sina skulder på mig. Jag som redan hade ekonomiska problem p.g.a. temporära spelförluster! Jag bestämde mig för att skriva ett mästerverk så att jag kunde ha ett anständigt liv igen. "Brott och straff" döpte jag mastodontboken till (i skrivande stund har den redan blivit lite av en bestseller). Det var under slutförandet av boken som jag kom i kontakt med stenografen Anna Snitkina, som jag gifte mig med året därpå.

Det kommer alltid något gott ur det onda. Även om åren i fängelset och fånglägret naturligtvis var hemska så fann jag mycket inspiration till mina verk genom dessa upplevelser. Det har varit mycket upp och ner genom åren, men när jag nu sitter här bredvid min kära Anna så känner jag att jag är nöjd med livet.

Jag blev faktiskt så tagen av de där få sekunderna där mitt liv spelades upp framför mig att jag gick och hämtade några tavlor från svunna år, som jag nu sitter och betraktar:

Fjodor Dostojevskij

Jack, Emil, Carl, Marcus, Arvid