Krig och fred av Lev Tolstoj

Jag har läst Lev Tolstojs roman Krig och fred och tänkte nu dela med mig av lite tankar om just denna. Tolstoj roman som utspelar sig i Ryssland under Napoleons tid publicerades mellan år 1865-1869.

Boken handlar i stora drag om olika stora familjer, Rostov, Bolkonskij och Bezuchov som sammankopplas och bildar denna roman. Ett nytt krig ligger i luften och man får se de olika familjernas syn på det hela. En av huvudingredienserna i boken är kärlek, mellan syster och bror, far och son, far och dotter och man och kvinna. Det är kärleken som är det största bandet mellan familjerna, den bidrar även till stor dramatik och sorg.

Det kan stipuleras att denna roman är något alldeles extra, inte bara för att den är över 1000 sidor, utan även för att man får en stor inblick i hur det var att leva på den tiden, att vara rik eller fattig. Vad krig samt familjeband betyder. Det är även väldigt intressant att se hur kvinnan behandlas gentemot mannen av utomstående och hur de båda könen anpassar sig till varandra i förhållanden. Ett exempel på något som förekommer även idag är när den unge Natasha Rostov förälskar sig i den gifte Andrej Bolkonskij vars fru väntar barn, vilket visar på att livet då inte var helt olikt dagens vardagliga liv. På dessa 1000 sidor hinner även kärlek rinna ut i sanden bara för att blomma ut igen men för någon annan. Minst två fall av det slaget kan hittas bland raderna.

Jag tycker att Tolstoj även lyckats skildra det realistiska i det hela väldigt bra. Han för fram goda diskussioner som innehåller både för- och nackdelar när de gäller kriget. Men även i det vardagliga livet om hur tiden passerar när det är krig och hur både miljön och människor förändras.

Jag skulle inte tveka att läsa om den här boken då jag finner det oerhört trevligt att läsa böcker som är skriva på gammalt vis och är realistiska romaner. Den här boken är en tidslös klassiker som måste läsas av alla, enligt mig. 

Skriet från vildmarken

Jag har läst boken ”Skriet från vildmarken” av Jack London och tänkte i detta inlägg skriva lite tankar omkring den. Jack London skrev boken år 1903 och den skildrar realistiskt hur brutala förhållandena var i Alaska under guldrushen. Boken handlar kort sagt om familjehunden Buck som i början av boken blir kidnappad och såld som draghund till Alaska. Buck anpassar sig snabbt efter sitt nya liv och han drivs mer och mer av sina naturliga instinkter. Mot slutet av boken tillbringar Buck en stor tid ute i skogen och skriet från vildmarken kallar på honom ( det är vargarna som ylar ), när han till sist hittar sina ägare mördade av indianer låter han sina instinkter ta över. Han lyssnar till skriet från vildmarken och börjar leva med en vild vargflock ute i skogen.

I boken får man följa hur Buck genomgår en total förvandling. I början är han en civiliserad familjehund från söder men i slutet har han blivit en vildsint hund som helt följer sina instinkter och lever i flock med sina vilda släktingar, vargarna. När Bucks nya liv i Alaska börjar blir han tvungen att anpassa sig efter de nya förhållandena som råder i det kalla norr och han inser tidigt i boken att vildmarken är en grym värld där endast den starke överlever. Det gäller att döda eller att dödas.

Jag tycker att det är intressant att se hur Jack London i boken på ett realistiskt sätt visar hur förhållandena såg ut i Alaska samt hur han beskriver livet där som en enda stor kamp om livet. Här överlever endast den starke, eller den som är mest anpassad för miljön. Han målar på ett sätt upp en värld som ur ett darwinistiskt perspektiv verkar perfekt. Buck måste glömma i princip allt han lärt sig i sin gamla civiliserade värld. Det finns inget moraliskt rätt eller fel utan Buck måste hela tiden kämpa för sin existens och göra saker som hade varit fel i sin gamla värld. Man märker direkt att Jack London trodde på Darwins evolutionsteori när han skrev boken och det är nästan som att han argumenterar för Darwinismen när han målar upp hur Buck, för sin överlevnad, är helt beroende av sina instinkter och helt oberoende av människans moderna civilisationsideal. Buck är i boken väldigt kvick med att lära sig nya saker och hans gamla naturliga instinkter tillbaka till honom succesivt och hjälper honom att anpassa sig. Det är p.g.a. att Buck är så snabb på att anpassa sig som han också överlever. Survival of the fittest.

Jag tycker att Jack London har lyckats väldigt bra med sin realistiska skildring av det brutala Alaska under guldrushen samtidigt som han på ett bra sätt även skildrar darwinismen. Jag gillade den här boken ganska mycket och det är långt ifrån konstigt att den har blivit en sådan klassiker.

Mark Twain - Onödig Censur?

I Lennart Bromanders artikel Twain - numera cencurerad skriver han att ordet "nigger" används 219 gånger i Mark Twains böcker: Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Vidare i artikeln förklarar Bromander att man i USA nu lyckats genomdriva en politisk korrigering av Twains ordval i hans två romaner. Ordet "neger" ska därför ersättas med ordet "slav". "Den normalbegåvade läsaren märker förstås författarens antirasistiska udd, när han skapar en kontrast mellan pojkarnas användande av ordet ”nigger” och Jims djupt sympatiska och nobla egenskaper.", hävdar Bromander i sin artikel. Censuren har fått mycket protester, inte minst från många svarta. "...det har påpekats, att får man inte använda N-ordet blir åtskilliga hip hop- och rap-texter tandlösa...", skriver Bromander. I artikeln förklarar författaren Ismael Reed att språkliga renhetsivrare borde försöka förstå böckerna istället för att förvanska dem. "Det finns betydligt mer av profil, integritet och djupdimensioner hos "niggern” Jim än hos några av alla dessa stereotypiserade svarta människor, som förekommer i dagens film, teater och litteratur.", avslutar Ismael Reed Bromanders artikel i Aftonbladet.

Jag håller med Ismael Reed, jag anser att en korrigering i Mark Twains böcker skulle förstöra en del av sammanhanget. Jag anser att man tillämpar censur enbart då man anser något kunna påverka folk negativt. Om man tar sig tid att sätta sig in i bokens handling så inser man att negern Jim är en av de mest humana och sentimentala karaktärerna i boken. Jims familjelängtan och hans ständiga osjälviskhet lär pojkarna, Huck och Tom, att mänsklighet inte har något med ras att göra. Jag tycker att beslutet angående korrigering är en självförnekelse av USAs historia. Både Huckleberry Finn och Tom Sawyer är en skildring av hur det amerikanska samhället såg ut i sydstaterna på 1800 talet och de är dessutom väldigt präglade av Mark Twains egen barndom som ägde rum på den tiden. På sitt sätt innebär en korrigering av ordet neger en förvrängning av dåtidens samhällsperspektiv. Dessutom är det absurt att denna ändring sker 120 år efter bokens publicering. Man kan ifrågasätta ifall det spelar så stor roll, men är det inte principiellt konstigt att korrigera en klassiker?

Lennart Bromander poängterar Huckleberry Finns antirasistiska udd som tydligt framgår för den som är "normalbegåvad läsare". Frågan är om större delen av de amerikanska läsarna är normalbegåvade eller om de verkligen anser boken stötande på grund av dess ordval. Jag kommer aldrig kunna förstå anledningen till USAs censurbeslut eftersom att jag inte är amerikan, men man undrar ju om det verkligen är många som blivit upprörda av ordvalet så att en censur har blivit nödvändig.

Mark Twain har sagt att Huckleberry Finn har bristande seriositet. Jag anser att boken i högsta grad innehåller seriösa inslag. Speciellt gällande Jim. Det är kanske det många uppfattar som bokens charm. Artikeln bekräftar samma oförståelse som jag har. Varför måste vi ändra på litteratur som är så välskriven och harmlös?

Länk till artikeln:
http://bit.ly/h8yiOR

Skriet från Vildmarken en annorlunda realistisk skildring

Jack Londons bok Skriet från vildmarken som handlar om Buck, en hund som blir bortrövad under den stora guldrushen i Klondike. För att säljas på den omätliga marknaden för draghundar. Där hamnar han långt ifrån sin säkra och bekväma tillvaro vilket leder till hans tillbakagång till ett mer primitivt och instinktivt levnadssätt. Boken är inspirerad av Jack Londons egna upplevelser under guldrushen som han tog del av, men bokens fokus ligger inte på hans minnen och han upplevde det. Den fokuserar inte heller på en knivskarp realistisk skildring av vad som hände och hur det fungerade under guldrushen som man skulle kunna ha förvänta sig av en författar under realismen. Istället så lägger Jack London stora delar av sin energi i boken på att försöka förstå Buck som hund, och hur han ser och förstår sakerna som händer under guldrushen. Han försöker sätta sig in i en tamhunds tankar och hur de ändras genom en allt hårdare fysisk och primitivare tillvaro. Han gräver djupt in i hundens tankar om det runtomkring händande och dess naturliga beteende. Han beskriver som en sann realist den transformation Buck går igenom där han går allt närmare i sina rötter. Hur de primitiva och instinktiva beteende som ligger låsta i Bucks hjärna som långsamt låses upp när hans miljö börjar likna sin mer naturliga miljö.

Att delar av det han skildrar om hur en hund går mot sitt naturliga beteende när det behövs är självupplevt är inte helt omöjligt då det finns en chans att något liknande kan ha skett när han var med i guldrushen. Alla saker är nog dock inte upplevda utan saker om han tänkt igenom då han försökt studera och förstå hundens psykologi och riktiga natur. Precis som andra stora realister så gör Jack London en mycket noggrann och detaljerad av beskrivning av verkligenheten men i detta fall en mycket annorlunda sådan. Genom att han inte bara ser verkligenheten runt om kring sig utan försöker förstå en hunds synsätt med det blir det inte en fakta baserad skildring utan en mycket vällgrundad spekulation om hur en hunds naturliga beteende är i det fria och hur dess psykologi fungerar.

Tolstojs Krig och fred

Jag skulle gissa att majoriteten av alla er läsare hört, och förmodligen också anser, att man borde läsa boken före det att man ser filmatiseringen av de flesta verk. Detta må vara sant, men jag måste erkänna att jag inte för en sekund ångrar att jag tog den andra vägen gällande Tolstojs världsberömda Krig och fred. Jag tror att det var för redan två somrar sedan som jag först såg den, visserligen nyaste, filmatiseringen och blev minst sagt förälskad. Därav fanns heller inga tvivel om vilken bok jag skulle välja att ta mig igenom här på vår svenska B-kurs.



Av att just få se filmen före boken hjälpte mig att se hur bra och välgjord boken verkligen är. Jag tycker att Tolstoj, i sin bok, på ett väldigt skickligt, men enkelt vis tar fram många av oss människors i allmänhet stora intressen; politik, historia, kärlek, pengar, vänskap och förhållanden, och att han binder samman dem på ett mycket obehindrat vis. Jag tror därför också att det är i varje fall en, absolut inte den ända, anledning till bokens storhet. När jag läste boken var jag så inne i själva handlingen att jag inte riktigt tänkte på att berättelsen innehåller så många olika ämnen, ungefär som om det vore flera handlingar i en och samma handling. Men trots det, så hade jag kände jag inga problem att följa handlingen.
Tolstojs sätt att skriva är intressant samtidigt som det är underhållande. Man glömmer lite bort tid och rum när man läser, och det är för mig en definition på en skicklig författare.

"Brott och straff" lever upp till sitt rykte!

Jag har precis tagit mig igenom Dostojevskijs tegelsten "Brott och straff" och tänkte här presentera lite tankar kring den. För er som inte haft tid eller lust att läsa detta mästerverk än så kan jag bara alldeles kort säga att den handlar om en ung studerande i 1800-talets S:t Petersburg som mördar en gammal kvinna eftersom han är övertygad om att det är rätt, men som sen får ångest och blir riktigt sjuk av detta.

I början av romanen för huvudpersonen Raskolnikov ett utilistiskt resonemang med sig själv där han slår fast att han har rätt att mörda den gamla kvinnan, och vi uppfattar honom som lite av en hjälte. Men redan när han utför mordet förstår vi att han inte precis är hjältetypen; precis i mordögonblicket tvekar han ett ögonblick och när det väl är utfört får han panik. När vi senare i romanen lär känna Raskolnikov lite bättre förstår vi att hans motiv till mordet snarare är att det finns vissa övermänniskor som har rätt att utföra onda handlingar, och att han själv är just en av dessa människor. Nu framstår han istället som en egoist, vilket också förstärks av att han i princip bara tänker på sig själv genom hela romanen.

En intressant sak med romanen är dess titel. Av den får man intrycket att ett brott kommer att begås och att ett straff kommer att utdelas. Men riktigt så enkelt är det inte. Brottet sker redan i inledningen och det fysiska straffet delas inte ut förrän flera hundra sidor senare, i epilogen. Däremot präglas hela romanen av ett annat sorts straff: det psyskologiska. Vi får följa Raskolnikovs kamp mot sin egen ångest och sakta men säkert ser vi hur han själv erkänner brottet han har begått. Vi får lära oss att vetskapen om vad man har gjort ofta är många gånger värre för en brottsling än själva straffet.

Staden S:t Petersburg beskrivs i romanen på ett helt fruktansvärt sätt; stanken, hettan, trängseln, alla fattiga personer, alkoholisterna och de unga prostituerade kvinnorna som driver omkring överallt. Jag tror att detta fyller två funktioner. Dels vill Dostojevskij skildra samhället precis så som det är, utan att försköna någonting. Men jag tror också att staden symboliserar hur Raskolnikov känner sig efter mordet. Staden är precis lika kaos- och tumultartad som han känner sig inombords när han tänker på vad han har gjort. Faktum med att han inte börjar må bättre förrän han flyttas från staden till ett fångläger i Sibirien.

I det här inlägget har jag bara tagit upp några intressanta saker man kan finna i romanen, men det finns mycket mer. Ta er tid att läsa den någon gång, den är verkligen mycket bättre än den ser ut, och man förstår varför den är en av världens mest lästa romaner!

Här är Balzac igen - mannen som genomskådade sin samtid och vår

I artikeln Här är Balzac igen - mannen som genomskådade sin samtid och vår, skriven av Maria Bergom Larsson och publicerad av Aftonbladet den 19 juli 2006, menar artikelförfattaren att vi inte enbart kan läsa om samhället under Balzacs tid, utan även se glimtar av vårat eget samhälle. “Allt kan korumperas, allt kan köpas, allt kan reduceras till sitt bytesvärde”.
Enligt artikelförfattaren blev Balzac inte adlig förrän 1831, efter år av dagar som endast fylldes med penna och papper. Dantes Den gudomliga komedien var, enligt artikelförfattaren, Balzacs favoritverk och hans egna verk La Comédie Humaine menar artikelförfattaren är “/.../ett väldigt epos/.../” som beskriver övergången mellan medeltiden och Balzacs tid, en tid när kapitalismen och borgarklassen introducerades på riktigt. Artikelförfattaren fortsätter med att beskriva dåtidens tidningsindustri och en karaktär ur Balzacs Förlorade illusioner vid namn Lucien som blir framgångsrik inom litteraturbranschen för att sedan lämna Paris som en bruten man. Lucien blir till en bruten man på grund av tidningsindustrins och pressindustriernas exploatering av honom, han skriver vad som helst för dom.
Vidare påpekar artikelförfattaren att Balzacs verk kan tolkas på olika sätt beroende på vem som läser, socialisten såväl som den konservative kan känna igen sig.

Min första reaktionen är den att jag förstår inte hur Balzac kan tolkas som höger eller konservativ, efter att ha läst hur kapitalismen förstör hans karaktärer. Denna reaktion blir snart löjlig, när jag läser att han skrivit i en inledning till en av hans verk “Jag skriver i ljuset av två eviga Sanningar, Religionen och Monarkin”. Han ansåg tydligen också, enligt artikelförfattaren, att kyrkan monarkin och kyrkan var nödvändiga för att utesluta samhällets fall. Än idag förekommer korruption och mutor i världen, mycket lik den Balzac beskriver. Det kan även förekomma det som Balzac beskriver genom Lucien, fiffel i tidningsbranschen. Vissa påstår ju än idag att Murdoch var den som utlöste invasionen av Iraq.

Min diskussion fråga till er läsare är då, hur stort inflytande tror du att tidningsindustrin har över hur vi tänker och tycker? Tror ni att journalister idag också blir uppköpta och tvingas skriva åsikter de själva inte har?

Vidare kunde det vara intressant om eran författare också hade något att säga om detta!

För att citera sjävlaste Sebastian Dawkins: “Punkt, slut, finito!”.

Författarskrivbord såldes för £433,250 – rätt eller fel?

Den 4 april 2008 presenterar BBC News i artikeln Dickens’ desk sells at auction att den berömde författaren Charles Dickens skrivbord med tillhörande stol, vid vilka han tros ha skrivit Lysande Utsikter, sålts. Den irländske samlaren och Dickens-entusiasten Tom Higgins blev bordets nye ägare för £433,250 vilket motsvarar strax över 4,5 miljoner svenska kronor. Detta är långt över den förväntade prissumman på £50,000-£80,000 (ca. 520,000-835,000 SEK).

Pengarna som skrivbordet inbringade donerades sedan till London’s Great Ormond Street children’s hospital. Charles Dickens’ hade själv en personlig sammanknytning med barnsjukhuset på sin tid och frun till Dickens avlidne barnbarnsbarnsbarn ansåg det som en önskan av Dickens själv att pengarna skulle doneras just dit.

Men är det verkligen moraliskt rätt att en släkting som inte är i rakt nedstigande led får ta ett beslut att donera historiskt värdefulla ägodelar som dessa? Skrivbordet och stolen har ärvts inom familjen i flera generationer och beslutet togs nu av en släkting, utan Dickens-blod i sina ådror, att traditionen skulle brytas.

Trots att artikeln inte tydligt anger att skrivbordet och stolen faktiskt varit Dickens ägodelar får säljaren inte mitt stöd. Charles Dickens anses av många som en av realismens större författare och är fortfarande välkänd med sin litteratur över större delar av världen. Skrivbordet hade i min mening ett stort personligt värde för familjen, då det har ärvts från generation till generation. Att en sånär som utomstående, om än släkting, tar ett beslut av denna grad är inte helt moraliskt rätt enligt mig. Ett plåster på såret för min del är dock att pengarna donerades till något som Charles Dickens dokumenterat höll varmt om hjärtat under sina år. En skandal hade varit ett faktum om pengarna behölls för eget bruk av Dickens barnbarnsbarnsbarns fru om ni frågar mig.

Vad anser ni läsare? Hade hon rätt att donera kära ägodelar som ärvts inom familjen i rakt nedstigande led?

привет блог

Detta är Lev Nikolajevitj Tolstoj som talar, men ni får gärna kalla mig Leo. I denna skrivande stund sitter jag i min vinterstuga i Moskva som ni kan ta en titt på här

Varför jag skriver till er är för jag skulle vilja berätta om mitt liv, i detta då jag har skrivit många stora böcker som bla Anna Karenina och Krig och Fred.

En kylig höstdag i september år 1828 föddes jag i Tulskaja oblast söder om Moskva. Min uppväxt var svår då min mamma dog när jag var ett och ett halvt år gammal. När jag var nio år flyttade min familj in till Moskva och snabbt därefter dog både min fader och min farmor. Jag var då helt ensam då mina föräldrar inte givit mig några syskon. jag växte upp adlig men misskött, då jag festade och bar mig illa åt när jag drack. Jag gick till prostituerade och misskötte mina studier jag var även spelberoende. Kort och gott var jag en riktig lirare. Men även detta blev jag trött på och sökte mig då till det militära. Efter detta gifte jag mig med Sofia Bers och fick tretton fina barn. Mitt spelberoende fortsatte även efter detta och blev bara grövre och grövre. Det hela slutade med att jag spelade bort mitt familjegods. Det var vid den här tiden jag började hitta mig själv och började skriva på mina självbiografier. På det sättet skilde jag mig nog från andra stora författare, men jag ser gärna mig själv som en i mängden.

Jag skrev Anna Karenina i slutet av 1850 då jag började inse att utbildning är nyckeln till att vara social, jag startade då vid denna tidpunkt även en skola för böndernas barn. Även om jag en tid i mitt liv var med i den så kallade eliten valde jag senare att leva mitt liv som bonde och bli en kristen förebild. Detta var det bästa valet i mitt liv.

Enjoy ;) // Leo Tolstoj

(Julia, Augusta, Anna, Isidora)

Källor:
http://www.nimade.info/manniskor/2010/0906/Vem-ar-Leo-Tolstoj.html

En källa tillkommer

Adieu!

Hej bloggen! Lever du än?

Det var dessvärre inte mindre än 16 år sedan mitt senaste blogginlägg. Det är som man säger, “man märker inte att man älskar något, förrän man förlorar det” och nu ligger jag här på min dödsbädd och skriver till er, mina kära bloggläsare. Sedan mitt senaste inlägg har jag publicerat flera verk. Förhoppningsvis går jag ner i historien som en av min tids stora författare och inspirerar även framtida stora författare.Det centrala ämnet som genomsyrar min karriär är Paris och mina tydliga beskrivningar om dess innerstad, passioner och folk. Även min humor och fantasi blir förhoppningsvis ihågkommen.

Att dö lycklig tror jag går, men det är en sak som fattas i mitt liv, ett giftemål. Här, på dödsbädden, har jag friat och fått ett ja från den vackra ukrainska grevinnan Ewelina Hanska.

Mina dagar är räknade, farväl bloggen!

Kommentarer till Delblancs "Dostojevskij"

Igårkväll när jag satt och tittade runt lite på Delblancsällskapets hemsida så kom jag över en mycket intressant essä skriven av Sven Delblanc själv. Han hade gett den titeln "Dostojevskij", vilket är ganska passande då den handlar om den ryske författaren och hans mästerverk. Jag fastnade speciellt för den delen av essän som handlar om "Brott och straff"; Dostojevskijs kanske mest kända roman som också är en av mina personliga favoriter.

Delblanc skriver att Dostojevskij skildrar Petersburgs gator som mycket otrevliga. Jag kan inte annat än att hålla med. Sällan har man känt sig mer illa till mods än när man läser om den ohyggliga hettan, den extrema trängseln, alla de unga prostituerade flickorna eller alkoholisterna som vacklar omkring i varje hörn. Det är mycket skickligt skrivet, och självklart gör detta att Dostojevskij kan klassas som en av realismens absolut största författare. Åtminstone står det klart att han är en realismförfattare, med tanke på de realistiska beskrivningarna av miljön.

Vidare hävdar Delblanc att det är den kristna jämlikhetstron som får Raskolnikov, huvudpersonen i "Brott och straff", att känna sådan ångest efter mordet han begår på en gammal pantlånerska. Delblanc menar att Raskolnikov väger två liv mot varandra och att han då inser att all är lika inför Gud. Själv tror jag snarare att Raskolnikovs ångest beror på att han misslyckas med att utföra mordet utan att tänka efter. Det framgår ganska tydligt i romanen att Raskolnikov är av åsikten att vissa "speciella" personer har rätt att utföra onda handlingar om det hjälper fler än det stjälper. Är det då inte rimligt att anta att han blir besviken och får ångest när han märker att han inte klarar av att mörda kvinnan utan att tänka efter, vilket innebär att han själv inte är en av dessa "speciella " personer?

En annan intressant sak som Delblanc skriver är att man efter att ha läst denna psykologiska och djuptänkande kriminalroman blir kräsen och i fortsättningen kräver mer av en kriminalroman än en som bara "umgås med liv och död". Jag förstår vad han menar, men jag tror inte riktigt på den teorin. Naturligtvis finns det fler budskap, motiv och allegorier i "Brott och straff" än i någon annan kriminalroman, men man kan inte för den sakens skull kräva att alla kriminalromaner ska präglas av samma djup och analys. "Brott och straff" är ju trots allt en tidlös klassiker, och det kan ju inte alla romaner bli. Vissa är helt enkelt läsvärda ändå.

http://www.delblancsallskapet.se/Dostojevskij.pdf

Tecknad Disneyversion av Oliver Twist

En utav mina absoluta favoritfilmer som barn var Oliver och gänget, en Disneyklassiker som handlar om en hemlös katt som tas omhand av ett gäng hundar, som stjäl utav andra för att överleva. Jag såg filmen väldigt många gånger och tänkte aldrig mer på att den kanske var baserad efter någon roman eller att den hade något särskilt budskap. Jag såg helt enkelt filmen för att jag tyckte om den och ville lyssna på sångerna. Jag läste dessutom hela Oliver Twist nyligen utan att reflektera över att den påminde om Oliver och gänget, mer än att huvudrollsinnehavaren i både boken av Charles Dickens, samt Disneyklassikern har samma namn. Min chock var stor då jag upptäckte att Oliver och gänget, är inspirerad av romanen Oliver Twist! Jag har i och för sig inte sett Oliver och gänget på länge, men efter att ha läst en recension om filmen (Se här!) blev jag påmind om att skurken som har hundarna i filmen heter Fagin, precis som skurken i Oliver Twist.

Disneyversionen av Oliver Twist är självklart förändrad, den är mer anpassad efter att små barn ska kunna se den. Den är dessutom utformad så att man tycker synd om Fagin och hans hundar, då de står i skuld till en elak skurk som de måste betala tillbaka till. Alltså finns det en förklaring till att hundgänget stjäl ifrån andra. Som ni förstår är det väldigt mycket Disneyanda över Disneyklassikern, och konstigt vore det om filmen inte hade den speciella andan. Därmed tycker jag inte att det är rättvist att ställa krav på att Disneyklassikern måste vara mer lik Charles Dickens originalroman som filmen är baserad på.

Jag har absolut fått en annan synvinkel på Disneyfilmen nu och jag tänker se om Oliver och gänget snart bara för att se om mina intryck av filmen har förändrats, samt för att kunna jämföra om hur filmen mer påminner om Oliver Twist romanen.

Jag är Dickens, Charles Dickens!

Mitt namn är Charles Dickens. Jag föddes den 7 februari 1812 i Portsmouth. När jag var 10 år flyttade jag tillsammans med min familj till London. Min far hade svårt att hushålla med pengar och hamnade snart i gäldstugan. Detta ledde till att jag vid 12 års ålder togs ur skolan och sattes i arbete som etikettklistrare i en skosvärtefabrik. Med en knapp lön på 6 shillings i veckan hjälpte jag till att försörja min familj. Min lön var inte nog och vi kunde sällan äta oss mätta. Under mina senare tonår lärde jag mig att stenografera vilket kom till stor nytta då jag blev journalist år 1834.

Som 24-åring gifte jag mig med Catherine Hogarth. Tillsammans fick vi tio barn, varav ett dog som spädbarn. Vårt äktenskap föll senare ihop på grund av alla våra barn. År 1836 blev jag utsedd till redaktör för Bentley’s Miscellany. Strax efter detta publicerade jag min debutroman The Posthumous Papers of the Pickwick Club, vilken blev mycket uppskattad. Under de kommande åren publicerade jag ett flertal romaner, däribland Oliver Twist, David Copperfield, Little Dorrit och A Christmas Carol.
Efter min tuffa uppväxt var ett av mina mål att uppmärksamma samhällets orättvisor. Jag ville visa hur stora delar av samhällets högre uppsatta personer missbrukade sin makt. Min uppväxt har också satt prägel på mina böcker i form av bland annat lidande barn. Många karaktärer i mina böcker är inspirerade av personer jag mött tidigare i mitt liv. Jag är också mycket glad för att likna personer vid föremål och tvärtom. Jag har fått höra att svagheterna i min författarteknik är i min karakterisering av skurkar samt idealiseringen av unga kvinnor som framstår som änglalika.

http://www.victorianweb.org/authors/dickens/dickensbio1.html
http://charlesdickenspage.com/

Skriven av : Emelie, Henrik & Elisabeth

Brontë systrarna mördade av en och samma man?!

MITT-i Otukt & mord i prästgård. Cecilia Hagen om hur de romantiska systrarna Bronte" fått helgonglorian rejält på sned

I den här artikeln spräcker journalisten Cecilia Hagan den oskuldsfulla bubblan många har utav Brontë systrarna. Med boken "The crimes of Charlotte Bronte", skriven av James Tully, som källa går Cecilia Hagan in på djupet och redogör hur hemskt och eländigt deras liv var egentligen. Livet på heden i Yorkshire var mer än bara dramatiskt, med till exempel en antagonist som står för alla de tre systrarnas död. Systrarna dog inte i tuberkolos som det står på alla fakta sidor. Sanningen enligt denna artikeln är att den ena efter den andra förgiftas till döds av den pengargiriga och sexuellt frustrerade pastorn Arthur Bells Nicolls.

Vinkeln som C.Hagen presenterar är väldigt dramatisk och därför väldigt intressant. Men för mig känns det högt otippat och överdramtiserat av författaren att påstå detta. Men även om allt det som påstås i artikeln verkar väldigt orealistiskt så är det fortfarande stor möjligthet att det är verkligt. Vi idag kan ju inte konstatera någonting till hundra procent eftersom vi människor i nuet inte vet hur det var i Brontë systrarnas hem. Spekulationer är spekulationer och mer kan det inte bli. Jag tror nog att den här förtfattaren inte gjorde det för att avslöja sanningen, troligen är det mer för att fylla plånboken. En dramatiskt bok säljer mer än en tråkig bok.

Är Oliver Twist så Charles Dickens såg sig själv?

Vad många kanske inte vet är att Charles Dickens hade en mycket svår uppväxt, och fastän han var barn så blev han tvingad att försörja familjen efter att hans pappa blivit skuldsatt.
Oliver Twist hade inga biologiska föräldrar utan växte upp på ett fattighus, och bodde senare hos en skurk i London.

Båda hade svåra barndomar och kanske försöker Charles Dickens att återberätta lite om sin egen i Oliver Twist, eller så får han idéer från sin egen barndom?
I Charles Dickens liv så gick han från fattigdomen till att bli författare. Som författare fick han det betydligt bättre ställt i livet och gifte sig även senare.
Oliver Twist började sitt liv i fattighusen och senare rymde han och till sist bodde hos skurken Fagin, där han fick det bättre ställt än hos fattighuset.

Det visar hur barnet tar sig framåt i livet och gör det bättre för sig själv, även om Oliver Twist inte tyckte om det hos skurken så fick han det ändå bättre ställt där än vad han haft tidigare.
Var det meningen av Charles Dickens att det skulle finnas dessa liknelser mellan hans eget liv och Olivers?
Jag tror själv att Dickens hämtade inspiration från sitt eget liv först och främst men även av vad som hände runt omkring honom. Hans eget liv har förmodligen påverkat vad han har skrivit om och detta är något jag tycker man tydligt kan se i Oliver Twist.
Detta har jag baserat på vad det står om Charles Dickens på www.wikipedia.se och boken Oliver Twist.

Ur Emily Brontës dagbok

23 september 1848

Hur tråkigt är inte mitt liv? Jag bor här mitt i ingenstans och helt utkastad ur det som kallas civilisation. Vårt hus i Yorkshire, England, som innan var fyllt av nio personers skratt och liv, känns idag inte som mer än fyra väggar. Jag känner inte lukten av mors mat, jag ser inte min moster sticka, jag hör inte mina två systrar fnittra och från och med idag kommer jag aldrig mer att få dela historier med min älskade bror Branwell, aldrig mer. Varför känns det som att omkring mig dör?

Jag kom precis hem från Branwells begravning, till och med vädret sörjer hans bortgång. När jag gick hem genom regnet kunde jag inte låta bli att minnas barndommen som jag, Branwell och mina två systrar Charlotte och Anne delade. Eftersom vår hemort inte hade så mycket att erbjuda så fantiserade vi oss långt bort, bort till vår egna fantasivärld. Där fanns det två stridande länder Gondal och Angria. Från början var det mest Branwell och Charlotte som berättade som de fantatiska historierna för oss småsyskon, men ganska snart frestades jag och Anne av historieberättandet och blev tillslut också en del av den fantasivärlden. Jag upptäckte då min passion för historieskapandet och litteraturen. Allt för ofta hittade man mig i fars bibliotek sittandes uppslukad av en bok. Vilka tider det var.

Fortfarande idag har min passion för böcker inte slocknat. Jag försöker i alla fall hålla igång lågan så gott det går, för förra året, 1848, släppte jag min första bok "Svindlande Höjder" men alla har varit så himla kritiska och sagt så dålig saker om min bok. De kallar mitt verk för svartsynt och orealistiskt. Det är svårt att inte ta åt sig av det de säger men jag måste hålla huvudet uppe och fortsätta med min passion för det finns inget hellre jag vill göra än att skriva. Lite lättnad är jag ändå att jag skriver under pseudonymet Ellis Bell för nu jag slipper få dessa elaka kommentarer personligen. Men det är fortfarande hemskt att bara för att jag är kvinna så kan jag inte släppa en bok. Jag hoppas och vill tro att bättre tider för oss kvinnor en dag kommer. Rättvisare tider måste komma så att fler kvinnor kan få chansen att upptäcka det jag upptäckte... litteraturen.

Om det inte vore för Branwell hade jag nog inte sett ljuset i skrivandet. För trots att jag är fast här i Yorkshire, så är jag fast här av egen vilja. Jag känner inget behov av att ha vänner, inget behov av att upptäcka världen och inget behov av att finna äventyr, inte när jag kan hitta allt det där i mina berättelser och dessutom kan styra hur det slutar. Då väljer jag hellre ett liv med böcker än människor.

Det känns som att promenaden hem genom från begravningen regnet har gjort mig förkyld. Jag fryser och är snuvig, hoppas nu att detta snart försvinner för man vet aldrig vad en förkylning kan leda till. Jag borde nog vila lite.

På återseende kära dagbok

Emily Brontë

(Mindre än två månader senare dog Emily Brontë av lunginflammation)

Källor:

http://kirjasto.sci.fi/ebronte.htm,

http://academic.brooklyn.cuny.edu/english/melani/novel_19c/wuthering/index.html

http://sv.wikipedia.org/wiki/Emily_Bront%C3%AB

http://www.ne.se/school/lang/emily-bronte

Oliver Twist

Emelie skrev tidigare i ett inlägg att Oliver Twist filmatiserats. Inte nog med detta så har romanen även skrivits om till både pjäs och musikal. Den går bland annat som musikal på West End i London, då under namnet Oliver. Där tar ingen mindre än Rowan Atkinson sig an rollen som Fagin, mannen som Oliver kommer till då han flyr till London och som driver ett antal pojkar att stjäla åt honom på Londons gator.
Oliver Twist var även en av de tre musikaler som Julius hade som alternativ till att sätta upp efter Spamalot. Valet slutade dessvärre inte på denna.


Något annat intressant som jag läste om är att det var Charles Dickens som genom denna roman gjorde namnet Oliver populärt.


http://www.centrumfordramatik.se/artikel/oliver-twist-som-pjas http://svenskanamn.alltforforaldrar.se/visa/Oliver
http://www.londonwestendtheatretickets.com/playdetails.asp?showid=1859

jane eyre trailer 1996

 Alla som är intresserade om vad boken Jane Eyre handlar om, kan få en inblick av denna trailer!

Dostojevskij i lättviktsklass

http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1303209/Dostojevskij-i-lattviktsklass.html

Diskussion kommer i kommentarer nedan!

Mitt liv som Mark Twain

Hej alla trevliga läsare. Det är jättekul att ni har hittat min blogg och jag ser fram emot era granskande och roliga kommentarer. Jag tänkte börja min blogg med att skriva om mitt liv och hur allt blev som det blev.

Ni kanske känner till mig som Mark Twain men mitt egentliga namn är Samuel Langhorn Clemens. Jag är född 1835 i den underbara staden Florida i delstaten Missouri i USA. På den tiden var Missouri en slavstat där nästan alla hade en eller flera slavar. Vi hade en slav hos oss kom jag ihåg, min farfar hade flera stycken i sin ranch som jobbade från gryning till skymning.

Jag kommer exakt ihåg en dag när jag var 12 år och 3 månader. Jag satt vid skolbänken, jag var glad för att jag skulle få träffa mina kompisar i klassen. Men jag hade en underlig känsla i magen trots att jag var glad och väldigt livfull. När det var dags att åka hem så började mitt hjärta bulta förfärligt. När jag kom hem och öppnade dörren såg jag hur min mamma och mina syskon grät. Jag försökte hitta min fader bland familjemedlemmarna, men då jag inte såg honom förstod jag vad som hade hänt. Min pappa hade dött. Jag minns precis hur ledsen jag var, det var som att förlora en del av mig själv. Efter min pappas tragiska död så bestämde jag mig för att sluta skolan och börja jobba. Det var ett naturligt val att börja jobba på ett tidningstryckeri då jag gillade att skriva och läsa. Jag älskade jobbet som tidningstryckare eftersom jag kunde läsa om allt som hände i det stora landet USA, när jag var 18 år hade jag redan börjat skriva lite artiklar och var en väldigt allmänbildad ung man. Det året flyttade jag till New York där jag jobbade som journalist. Men 1857 valde jag trots min framgång i New York, att flytta hem till sköna Missouri.
Jag tog värvningen som lots på en ångbåt på Mississippifloden. Men då Inbördeskriget tog fart så slutade jag som lots, eftersom ångbåten knappt var ute på floden längre. Av förtjusning av kriget gick jag med i en sydstatsenhet kallad The Marion Ranger, det var på denna båt mina äventyr på Mississippifloden började.

Resten har ni kanske läst eller hört om i mina böcker ”Tom Sawyers äventyr” och ”Huckelberry Finns äventyr” som är mina mest kända böcker.



Källor:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Mark_Twain

http://www.marktwainhouse.org/

http://www.online-literature.com/twain/

Национальный герой (Nationalhjälten)

Att jag skrivit mina noveller på ryska men kommer ifrån Ukraina har gjort att jag blir sedd som nationalhjälte i mer än ett land. Ryssland och Ukraina näst intil slåss om vilket land jag är nationalhjälte för. Jag var helt ointresserad av den ukrainska politiken, och flera kritiker har fördömt mig för detta. Samtidigt har flera kritiker sagt att mina verk lyfter fram en ukrainsk identitet som en nation. Ryska vetare menar dock att mina verk inte lyfter fram Ukraina, utan Ryssland då jag använt mig av deras språk.
Jag behandlar båda länder på samma sätt, jag har skildrat båda länders kulturer och litteraturhistorier i mina verk, och jag känner mig som hemma i både Ryssland och Ukraina.
Nationell tillhörighet har dock aldrig varit av intresse för mig, inte heller en religiös tillhörighet. Jag föddes i Ukraina, och jag har studerat dels där, dels i Ryssland. Jag har bott i flera av litteraturens viktigaste länder, såsom Tyskland, Schweiz, Frankrike och även Palestina. Till slut bosatte jag mig i Rom under en längre period. För mina verk så ställdes en staty av mig upp i Villa Borhese i Rom, tillsammans med andra konstnärer och konstverk. Jag fick även en byst som ställdes upp i St. Petersburg.

-- Nikolaj Gogol

Oliver Twist filmatisering!

Oliver Twist finns som film! Filmen utgavs år 2005, men den har dessvärre inte släppts i Sverige... Väl värd att se skulle jag tro!

http://www.youtube.com/watch?v=xpYVXdpm6zg

RASANDE RYSSAR MED KALLA KOMMENTARER

I artikeln Tolstoj rädd för Dostojevskij även efter hans död publicerad i Svenska Dagbladet 2010/12/04 skriver Magnus Ljungren att de båda författarna, Tolstoj och Dostojevskij, gav ut sina verk parallellt i samma tidskrift. Enligt artikeln så träffades de inte och de "visade ingen generositet mot varandra." Detta verkar vara typiskt för ryska författare under denna tid. Tjechov kallade Brott och straff "alldeles för pretentiöst" och Nabokov sa "värre dumheter än historien om Raskolnikov och Sonja finns inte i världslitteraturen.". Men trots allt detta skriver Ljungren att Dostojevskij någon gång uttryckte sig positivt om Tolstojs Anna Karenina vilket var "smått sensationellt.". Då ställer man sig som läsare frågan: " varför är det sensationellt att en författare gillar en annan författares verk?". I övriga världen är man inte lika hård mot varandra utan detta fenomen verkar vara nästan uteslutande för Ryssland vid denna tidpunkt. Då följer frågan vad skiljer Ryssland som land från andra länder? Förutom det kalla klimatet så är det en tsar som styr enväldigt. Livegenskapen har nyligen avskaffats och landet drar mot en industrialisering. Det verkar också som att alla Rysslands författare har suttit i fångläger ett visst antal år av sina liv. Anarkisttankar genomsyrar landet. Det är helt enkelt oroligt i allmänhet.

Jag tror att författarna i Ryssland märkte att man inte kan uttala sig hur som helst om saker och ting. Dostojevskij hamnade ju i fängelse, blev skenavrättad och satt i fångläger ett antal år p.g.a. att han hade deltagit i en socialistiskt studiecirkel. I 16 år var han satt under polisbevakning och då är det inte konstigt att man är försiktig med vad man säger. För det är nog just det det handlar om - att man är försiktig och inte riktigt vågar. Kanske beror det också på att de har blivit härdade och bittra av sina hårda liv men framförallt handlar det om att de är förtryckta.

Ma vie jusqu'à présent

Hej bloggen!
Honoré de Balzac här,

Idag den 29:e november 1834 är det en solig dag i centrala Paris och en stor dag för mig personligen, det är nämligen idag jag ska släppa Pappa Goriot, ett mästerverk på 314 sidor om jag får säga det själv. Jag har jobbat på detta verk i hela två år. Detta är dock inget nytt för mig, jag har redan släppt flertalet böcker. De kallar mig för samhällskritiker men jag väljer istället, och jag
hoppas att ni gör detsamma, att kalla mig för realist. Genom en tuff uppväxt med en tidig
fadersdöd och en tidig skuldsättning under mina utbildningsår som advokat har jag fått bemöta samhällets mörka sidor. Innan jag började arbeta som författare jobbade jag bland annat som advokatsbiträde, publicist, tryckare, kritiker och politiker. Jag minns när jag publicerade min första bok Le demier chouan, det var endast fem år sedan men det har hänt mycket sedan dess. Trots
framgången med min debutbok blev jag inte erkänd som en stor författare, det erkännandet kom inte förrän ett år senare när jag publicerade min allra första samling Le peau de chagrin.
Till er, mina kära bloggläsare, kan jag erkänna att språket och meningsuppbyggnader inte är min starkaste sida, verket som jag ska publicera idag har jag korrekturläst och ändrat i många gånger.

Snipp snapp snut, så var detta inlägg slut!
... och så ska den gudomliga komedin läsas ut!

Hallå där mina vänner!

¨
Hallå i stugan. Detta är trailern till filmatiseringen av Krig och fred med Clémence Poésy i huvudrollen. Se den!

Charles Dickens bok finns som film

Titeln säger det mesta. A Christmas Tale, eller En julsaga som den heter på svenska ska bli film. Regissören heter Robert Zemeckis och har tidigare gjort filmer som Forrest Gump och Polarexpressen. Detta skriver www.moviezine.se efter en intervju med regissören själv.

Frågan är då, är det en film som är värd att se? Många böcker blir förstörda av regissörer som tror att dem kan göra boken bättre på filmduken, hände det även här?

I intervjun diskuterar dem mycket om A Christmas Tale kommer vara aktuell idag eftersom boken skrevs för mer än 170 år sedan. Zemeckis tror dock att vad julsagan handlar om fortfarande berör oss idag. Jag tvivlar inte på att vad Charles Dickens skrev för så länge sedan fortfarande betyder något idag. Julen är fortfarande julen och allt som kommer med den, jag kan inte tänka mig att den har ändrats så mycket så att människor inte kan uppskatta en julsaga skriven för så länge sedan. Dessutom finns en del av A Christmas Tale med i Kalle Anka på julafton. Vi ser hur Scrooge är en snål person som till sist ändrar sig och skänker bort pengarna till fattiga.

Zemeckis sade även att Charles Dickens använder en otrolig filmisk fantasi som blev en stor utmaning när dem skulle filmatisera boken och att Dickens surrealistiska moment blir svåra att överföra. Jag tycker att det är otroligt intressant att en saga skriven för så länge sedan presenterar sig som en utmaning för en regissör idag, men jag vill definitivt se resultatet.

Filmen A Christmas Carol kom ut 2009 med Jim Carrey i huvudrollen. Den är animerad vilket kan verka tråkigt för vissa människor men jag tänker definitivt se hur dem har återskapat Dickens författartekniker. Jag har själv läst Oliver Twist nu och vet hur Dickens berättar, därför tror jag att det kommer vara mycket intressant att se ett av hans mer berömda verk på film.

http://www.moviezine.se/artikel/3445-det-ar-otroligt-hur-filmisk-charles-dickens-fantasi-ar

This is Moscow calling...

Privjet kamrat bloggare! :D
Jag tänkte lägga upp en liten självbiografi.

Jag, Nikolaj Vasiljevitj Gogol föddes i en liten by i Poltavaprovinsen som ligger i den ukrainska delen av vårt stora rike Ryssland den 31 mars 1809. Jag växte upp i en tvåspråkig omgivning med ukrainska som mitt modersmål och ryska som mitt dagliga tungmål utanför huset. Min käraste fader förlora jag vid 15-års ålder, så jag har alltid saknat en fader vid min sida. Passionen för litteraturen började när jag studerade litteratur och konst vid universitetet i Nezjin. Livet för mig på universitet var tufft, jag utsågs som konstig av många och hade bara ett fåtal vänner som jag umgicks med. När jag tog examen flyttade jag till Moskva med författarambitionerna i topp, dock blev jag snabbt beskviken över att mina framgångar inom poesi var föga och jag svor åt mig själv att aldrig skriva poesi igen. Genombrottet kom småningom år 1831 då jag publicerade min samling av ukrainska berättelser ”kvällar på lantgård nära Dikana”, vilket gjorde mig oerhört glad. Ett av mina verk som jag är mest stolt över är ”Taras Bulba” som jag publicerade år 1835. Boken för mig till mina rötter i mitt kära Ukraina. Rom och dess litteratur har alltid fascinerat mig genom åren och nu fick jag möjligheten till att få se det, min vistelse i utlandet varade i tolv år, tolv oförkomliga år. Under min tid i Rom skrev jag kanske mitt mest kända verk, romanen ”Döda själar”. Efter min tid i Rom blev hemlängtan till moderlandet för stort. När jag anlände i Moskva år 1839 blev jag förundrad över att jag var så eftertraktad av folket, jag sågs som en hjälte, eller en gud. De hade läst ”Döda själar” och tyckte väldigt mycket om den. Inbjudningar från alla möjliga kretsar för högutbildade personer och litteraturälskare, gjorde mig oerhört smickrad och jag kände mig som en författare tillslut. Min dröm gick i uppfyllelse och det är jag väldigt glad över.