Kära dagbok, 15 December 1854

Dagens promenad runt kyrkogården ledde mina tankar på Annes och Emilys död.
Varför blev vi så olycksdrabbade?
När jag tänker tillbaka på vårt barndomshem i Yorkshire började olyckorna redan med vår käre moders död. Hon blev bara 38 år gammal. Efter endast ett fåtal år gick även mina äldsta systrar, Maria och Elisabeth bort. Som tur var tog moster Elisabeth hand om oss. I brist på annan sysselsättning skrev Anne, Emily och jag poesi och berättelser i varandras sällskap. Min broder Brenwall målade så vackert under tiden.

Denna målning föreställer mig och mina systrar målad av min broder Brenwall. Det är jag längst till höger.

Häromdagen hittade jag vår gamla poesibok som vi skrev under pseudonymerna Acton, Ellis och Currer Bell. Själv var det ju jag som var Currer. Åh vad jag saknar dem!
Men de finns alltid kvar i mitt hjärta och i mina böcker, så som Jane Eyre, Shirley och Vilette. Mitt verk The professor har ännu icke getts ut, men jag håller hoppet uppe.
Nyligen accepterade jag Arthurs hand. Tänk att det har gått hela 7 ½ år sedan vi först la ögonen på varandra.
Som jag skrev till Nell( Ellen Nussley) "Indeed-indeed-Nell-it is a solemn and strange and perilous thing for a women to become a wife"
Verkligen en märklig känsla!
Käraste dagbok jag har en hemlighet att berätta.... Jag bär på min älskade Arthurs barn.
VE OCH FASA! Vad ska jag ta mig till?

Tyvärr börjar jag känna mig lite krasslig och hostar som en tok. Doktorn skall komma på måndag. Jag ber till Gud att jag icke har turberkulos som mina systrar dog av.

Nu ska jag dra mig till sängs. Här kommer ett udrag från en gammal dikt jag har skrivit:


Regret

Long ago I wished to leave
"The house where I was born"
Long ago I used to grieve,
My home seemed so forlorn.
In other years, its silent rooms
Were filled with haunting fears;
Now, their very memory comes
O'ercharged with tender tears.

Life and marriage I have known.
Things once deemed so bright;
Now, how utterly is flown
Every ray of light!
'Mid the unknown sea, of life
I no blest isle have found;
At last, through all its wild wave's strife,
My bark is homeward bound.


Godnatt kära dagbok! Hälsningar Charlotte Bronté

(Om någon en dag hittar denna dagbok, skall ni veta att ni kan finna informatiom om mitt liv på alex.se samt poetry-archive.com. )


Skrivet av: Nina & Annie

Mark Twain och min litterära avföring

Goddag allesammans, idag hade jag, Samuel Langhorne Clemens, tänkt att diktera mitt allra första blogginlägg. För er som inte känner igen mig så är jag mer känd som Mark Twain. Inte för att skryta, men jag är någon av de mest kända männen i Förenta Staterna just nu. Så om du inte känner till mig över huvud taget så kommer du antingen från de djupa skogarna i Virginia eller från det kalla råa Alaska. I detta s.k blogginlägg tänkte jag i stora drag berätta hur mitt liv format min litterära avföring.

Det finns en händelse i mitt liv som präglat mitt författarskap kolossalt mycket och det var när min far dog. Min käre far, en av de bästa karlar i vår kära stad Hannibal, lade sig i dödsbädden när jag enbart var ynka tolv år gammal. Jag blev tvungen att på egen hand skaffa pengar för att kunna ha råd med mitt leverne. Jag började som en lärling på ett tryckeri och därefter arbetade jag som journalist i b.la New York och Philadelphia. En barndomsdröm jag alltid haft var att bli sjöman, förmodligen för att jag under min min barndom var nere vid vår långa stolthet, Mississipi, för att skåda fartygen glida förbi. Därför beslutade jag mig för att ta jobb på en ångbåt. Tillslut blev jag styrman och det var faktiskt på ångbåten jag hittade mitt välkända pseudonym; Mark Twain. Utan dessa omständigheterna hade mitt författarskap förmodligen sett helt annorlunda ut.

Mitt genombrott som författare gjorde jag med mina böcker Tom Sawyers äventyr och En tripp kring gamla världen. Jag var ganska sliten när jag skrev dessa böckerna efter att ha tjänstgjort i armén under inbördeskriget.
Vänta lite... Det är något jag glömt berätta! Ja, just det! Ett år efter jag publicerat En tripp kring gamla världen gifte jag mig med mitt fruntimmer, Olivia.
Nog om min fru, när jag skrev min uppföljare till Tom Sawyers äventyr så ville jag skapa en berättelse som skulle bli lika stor. Boken kom att heta Huckleberry Finns äventyr. Den här boken innehöll ett helt annat djup än Tom Sawyer. Boken innehöll perspektiv från slavsamhället i södern, men framförallt var boken präglad av min barndom längs Mississippifloden.

Efter det gick mitt patetiska familjeliv i botten. Först dog min dotter Susy, sedan var det Olivias tur att besöka dödsbädden. Inte ens min förstfödde son fick stanna vid liv.
Ingen glad period direkt, men man vet inte hur mycket man älskar någon förrän man förlorat dem.

Själv kommer jag förmodligen att dö imorgon, den omtalade Halleys kometen kommer titta förbi igen. Samma gamla komet som slungade in mig i livet kommer nu tillbaka för att ta det.
Det ska bli skönt att även jag får penetrera den andra sidan snart.

Godnatt

Källor:
http://bit.ly/7IasUm 3/12 - 2010
http://bit.ly/2AMCnw 3/12 -2010
Huckleberry Finns äventyr Mark Twain

Nostalgiskt ögonblick

Idag när jag blickade ut över S:t Petersburgs gator blev jag plötsligt gripen av en mycket märklig känsla. Jag såg hela mitt liv passera revy på bara ett ögonblick. Det var skrämmande men också ganska intressant och jag fick lite perspektiv till allt jag hunnit med under mina år.

Först kom bilderna från barndomen - jag såg mina sex syskon och min stränga, rödnäsade far som alltid hade armarna i kors. Strängheten hemma och militärhögskolan härdade mig redan i unga år. Jag minns att jag tänkte mycket på min mor - hon gick ju bort när jag bara var 16. Jag tyckte inte lika mycket om far, men när han gick bort två år senare märkte jag att han betydde betydligt mer än jag först trodde.

Ett av mina viktigaste beslut i livet var när jag hoppade av armén efter att ha jobbat som både fortifikationsofficer och löjtnant. Jag hade gripits av en plötslig längtan efter att skildra verklighetens sanna sida genom att skriva böcker. Det beslutet har jag - som tur är - aldrig ångrat.

Värre minnen följde därefter. Bilder från min tid i fängelset uppenbarade sig och ledde oundvikligen till det fruktansvärda minnet av min skenavrättning. Jag hade blivit ertappad med deltagande i en socialistisk studiecirkel och sattes därmed i fängelse. Här kunde mitt liv tagit slut, då jag efter några månaders vistelse i fängelset blev dömd till döden, men lyckligtvis blev jag benådad sekunderna innan arkebuseringen skulle beröva mig livet. Istället väntade fyra år av sibiriskt fångläger följt av sex års förvisning, och var jag inte härdad innan så blev jag det under alla omständigheter dessa år.

Efter dessa mardrömsscenarion dök några trevliga minnen från mitt bröllop upp. Jag såg världens vackraste ansikte - Marija Isajevas. Hon var 29 år gammal och jag hade hunnit bli 36. Man skulle kunna tro att saker och ting blev lugnare efter bröllopet - och visst - jag kände mig lycklig i några år, men lyckan blev inte långvarig. Marija blev sjuk och avled. Några år senare dog min bror, och den odågan hade mage att lägga över sina skulder på mig. Jag som redan hade ekonomiska problem p.g.a. temporära spelförluster! Jag bestämde mig för att skriva ett mästerverk så att jag kunde ha ett anständigt liv igen. "Brott och straff" döpte jag mastodontboken till (i skrivande stund har den redan blivit lite av en bestseller). Det var under slutförandet av boken som jag kom i kontakt med stenografen Anna Snitkina, som jag gifte mig med året därpå.

Det kommer alltid något gott ur det onda. Även om åren i fängelset och fånglägret naturligtvis var hemska så fann jag mycket inspiration till mina verk genom dessa upplevelser. Det har varit mycket upp och ner genom åren, men när jag nu sitter här bredvid min kära Anna så känner jag att jag är nöjd med livet.

Jag blev faktiskt så tagen av de där få sekunderna där mitt liv spelades upp framför mig att jag gick och hämtade några tavlor från svunna år, som jag nu sitter och betraktar:

Fjodor Dostojevskij

Jack, Emil, Carl, Marcus, Arvid

Om mig Jack London

Hej! Jag heter Jack London och jag tänkte i detta inlägg skriva lite om själv. Jag föddes i San Francisco år 1876. Genom mitt liv så har jag ägnat mig åt flera olika saker. Jag har jagat säl i Sibirien, jag har grävt guld i Klondyke, jag har studerat på Berkeley, jag har varit luffare och jag har jobbat som tidnings bud och krigsreporter. Det var efter alla dessa bravader som jag blev författare.

Som ni ser så har jag hunnit med mycket genom mitt liv och det beror på att jag lever efter mitt motto " En mans natur är att leva, inte att existera. Jag ska inte slösa mina dagar på att försöka förlänga dem. Jag ska använda den tiden jag fått. "

Under mina resor och olika strapatser har jag haft mycket tid att läsa, bland annat mycket Marx, Darwin och Kiplings som är några av mina favoriter. Att ha hunnit med så mycket genom mitt liv har format mig otroligt mycket och även genom det mitt författarskap då genom kunskap om människornas och djurens villkor i samhället och naturen. Mina resor har genom alla dessa erfarenheter gett mig inspiration till de flesta av mina berättelser. Där ibland mina upplevelser från guldrushen har speglats lite genom till exempel Skriet från vildmarken och mina minnen från säljakterna genom Varg-Larsen.

Jag har varit gift två gånger, första gången var år 1900 och andra gången år 1905. Jag har skrivit över 50 böcker under min tid som författare, nuförtiden skriver jag endast böcker för att finansiera mitt ranchägande. Ranchen är nämligen det viktigaste i mitt liv, efter min fru. När det kommer till politik så är jag medlem i Socialist Party of America sedan 1901. Jag var mer aktiv förr och jag tror att jag blev socialist för att jag som ung bodde ganska fattigt och därför upplevde hur illa ställt folk kan ha det. Nu vet ni lite mer om mig och min bakgrund! Jag avslutar här då kallet från flaskan nu blivit oemotståndligt...

Världens bästa blogginlägg angående Brott och Straff

God dag till er kära bloggläsare

Mitt efterlängtade inlägg angående "Brott & Straff" är fortfarande en process att slutföra, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, och mitt inlägg är värt väntan.

Sällan har ett blogginlägg varit så detaljrikt och underbart som mitt, antagligen eftersom att jag aldrig förr skrivit ett sådant.

(För er som inte följt mitt liv är författaren till boken Fjodor Dostojevskij, min kollega från Ryssland)

/ Carl Sjögren, mästerskribent.

Välkomna!

Detta är Nv3a:s blogg om realismen, dess litteratur och berättare. Här skall vi få följa tidens stora författare, läsa kommentarer kring viktiga verk och tankar kring innehåll, form, språk och budskap. Förhoppningsvis skall kreativitet, nyfikenhet, reflektion och analys mötas här.

Välkomna!